Det här är mitt trick när jag vill att andra ska notera mitt namn. Ja, alltså att presentera sig själv och samtidigt referera till en känd person. Och vips så har ditt namn fastnat.
Helt magiskt tycker jag, som själv är värdelös på att komma ihåg namn. Och tänka sig, det fungerar också bland främlingar i Paris!
Min skolfranska, som jag nästan aldrig använt, har nu fått nytt liv under några mysiga dagar i Paris. Efter tips från goda vännen Nina, var några bra restauranger redan bokade. Men det är ju också kul att botanisera fritt bland lokala bistros och kaféer.
Det viktigaste är förstås frukosten. Vi börjar vår utvärdering på närmaste kafé, och fastnar direkt för den extra krispiga baguetten på grovt mjöl.
När sen kaffekopparna är vackra, croissanten perfekt frasig, personalen vänlig och inredningen härligt knäpp med en massa rugbyminnen är saken klar. Frukosten intas alltid här!
För middag verkar en bistro, alldeles bredvid vårt hotell i Quartier Latin, vara extra populär och vi går dit. Fullbokat förstås, men vi är välkomna att boka för en annan kväll, så jag kör mitt "namn trick".
Jag missade att direkt skriva upp tiden, och blev förstås osäker. Men inga problem. Nästa dag på väg förbi är samma ställe fullsatt igen, och jag går in för att kolla tiden till kvällen därpå. Den unga servitrisen ropar glatt över halva salongen "Anna Karenina" så fort hon ser mig!
Och samma sak igen när det är dags för vår middag. Efter ett sånt härligt välkomnande blir det en riktigt trevlig kväll. Extra kul också att vi fick ett intressant samtal med en ensam amerikansk ung kvinna från D.C. vid bordet intill.
Det visar sig att hon arbetar för Nato och har kommit till Paris för att fira av en kär kollega inför pensionen. Jag kan inte låta bli att försiktigt fråga hur hon känner inför "the current state of affairs".
Vi talar en bra stund om hur hon (och Nato) är djupt bekymrad över valresultatet, men också hur glad hon (och Nato) är över Finlands och Sveriges medlemskap.
Vi har full enighet om vår syn på Trump och samtalet fortsätter med glada skratt.
Det blir också lite prat om våra minnen från USA och från mitt år i Boston som student på Sloan School of Management vid MIT (Massachusetts Institute of Technology).
För oss svenskar är det ingen stor grej vilka skolor man har gått i. Men för amerikaner är det viktigt, och MIT smäller fortfarande högt.
Som vanligt är maten en viktig del under våra resor och Paris kan verkligen leverera. Vi har mest varit på enkla bistros som alla bjudit på härlig fransk mat och sin egen unika charm.
Den mest udda, men också den roligaste bistron var Le Colimacon (ett ord som används för snäcka, eller som här för spiraltrappa.)
Här måste man förbeställa bord för att ha en chans. Tack Nina och Anders för tips! Som tur är får vi ett av de pyttesmå borden på den pyttelilla nedervåningen.
Men med livet som insats, var jag till slut ändå tvungen att ta mig upp och ner för den branta och smala spiraltrappan. Väl uppe når jag den enda toaletten intryckt i ett hörn, efter att ha passerat längs en 30 cm bred gång mellan trappräcket och närmaste bord med gäster.
Ner för spiraltrappan kommer i alla fall servicepersonalen helt obehindrade med all mat från köket. Imponerande!
Bistrons hjärta utgjordes av den minimala baren, som var intryckt på nedre botten under spiraltrappan, direkt intill oss. Här sköts bokningar, drinkar och dryckesservering samt krognotor i flygande fläng.
Allt var gott och miljön otroligt charmig! Men jag kan bara ana vad svenska restaurangkontrollanter skulle säga om det här upplägget…
En kväll satsade vi på en av Paris klassiker med mycket guld, speglar och horder med eleganta kypare. Här på Brasserie Lipp samlas unga och gamla, familjer och affärsfolket. Vi njuter av underbar mat och eleganta viner.
Men roligast här är ändå den mörka, vackra kvinnan (modell Hollywoodstjärna från 50-talet) som i sitt röda fodral charmar alla gäster medan hon tar hand om ytterkläder och trollar bort dem till något hemligt utrymme.
Sen är hennes jobb att bara stå och vaka över matsalen. Och när varje sällskap betalat sin nota finns hon magiskt på rätt plats, beredd att hjälpa alla med sina ytterkläder.
Jag (en inte särskilt världsvan pensionär från Norden) njuter stort av "showen".
Men Paris är ju så mycket mer än mat (även om det är prio 1 för oss). Jag satsade på att i alla fall få med lite kultur i form av två museibesök.
Först det gamla och enorma Musée de Louvre. Louvren är Frankrikes och världens största konstmuseum med konst från forntiden, antiken och fram till senare 1800-tal.
Här finns ca 460.000 (!!!) konstverk från alla världsdelar och civilisationer. Ja, ni hör ju – en helt omöjlig uppgift att över huvud taget ta sig an!
Jag hade bokat en tur med guide i en mindre grupp. Den förbokade guidade turen (inklusive skippa kön) visade sig gälla – bara mig!
Så jag fick en otippad privatlektion på två timmar om utvalda sällsamheter på Louvren.
Det blev många intressanta samtal kring det vi såg, ofta med temat "Art is still alive". (På området kultur och historia är min franska tyvärr inte till någon nytta alls, så jag hade bokat en engelsk guide.)
Två små exempel vill jag dela med mig av. Det första vi tittade på var rester av den borg med torn som på 1100-talet byggdes till försvar mot bland annat vikingar från Norden.
Borgen innehöll också en stor skattkammare, som med tiden växte och blev grunden till Louvrens konstskatter.
Det finns endast rester av tornet kvar, vilka ligger insprängda i botten av det numera gigantiska Louvren. Här såg vi tydliga märken som skulle kunna tolkas som modern graffiti.
Detta var de individuella murarnas sätt att personligen märka ut hur långt man hade arbetat under en period, för att säkra rätt betalning för sitt arbete. Och visst kan det sägas vara en hälsning från 1100-talet form av graffiti med innebörden "jag var här".
Mitt nästa exempel visar på en fantastisk koppling mellan en antik staty över en grekisk gudinna, vilken står på Louvren, och emblemet för en världskänd lyxbil.
Mona Lisa som hänger i Louvren känner alla till men kanske inte "Nike of Samothrace". Hon var en grekisk gudinna som finns illustrerad med en staty från ca 190 B.C. Denna vackra, mäktiga och vindsnabba gudinna spejade mot havet och utsåg vinnaren i sjöslag.
Statyn som är från 190 B. C. inspirerade när Rolls Royce kända bilemblem "Spirit of Ecstasy" skapades 1911. Hur coolt är inte det!!!
Sista dagen i Paris blev det ett besök med guidad tur på Musée d´Orsay. (Dock inte ensam med guiden denna gång. )
Byggnaden uppfördes som en av Paris tidiga järnvägsstationer. Den blev redan efter ca 40 år för liten för järnvägens tillväxt, samtidigt som staden växte runt om och omöjliggjorde en utbyggnad.
Stationsbyggnaden stod länge tom, men efter ombyggnaden som slutfördes på 1980-talet, öppnade Musée D’Orsay som helt dedikerat till impressionismen.
Här kan man njuta av alla stora namn, som till exempel Manet, Manet, Renoir och Van Gogh, och allt är vackert, lättsamt och begripligt.
Förutom att glädjas åt den vackra konsten, var det riktigt kul att få lära mer om hur impressionisterna verkligen revolterade mot de då gällande konstidealen. Här fanns den tidens tidiga rock- och popstjärnor som den etablerade konsteliten förfasade sig över.
Istället för bilder av impressionisternas tavlor, som ni alla har sett något exempel på, vill jag istället visa några foton med fokus på själva byggnaden.
Museet har elegant behållit skalet av järnvägsstationen och de ståtliga klockorna och samtidigt integrerat konsten. Och ibland även integrerat konsten som en del av publiken.
Det gillar jag verkligen. Hoppas ni också kan se inspiration, skönhet och glädje i detta!
Stor kram och varma hälsningar från Paris!
0 kommentar(er)
