Snö är ju så häftigt här i fjällen, när man är beredd och utrustad för det. Snön är dessutom, beroende på väder och vind, olika hela tiden. Oftast är det härligt, ibland bara jobbigt och emellanåt lite läskigt.
Härligt var det igår när vi hade sol, perfekta pister och tomt i backarna. Då fungerade allt. Jag vågade gå fram med överkroppen och få rätt tryck på skidorna även i de brantaste partierna. Så härligt. Trots rejäl kyla med -17 till -21 körde vi ihop en total fallhöjd motsvarande halva Mount Everest!
Sen finns det ju andra gånger i pisterna då jag främst minns vurporna… Första dagen för säsongen är ett säkert kort för sånt. Den här säsongen började med att jag körde långsamt från liften fram till där själva backen börjar för att stanna, tappar balansen i stoppsladden och ramlar. En riktigt mesig vurpa. 😳
En tuffare vurpa i pisten har jag i alla fall lyckats med. Gästande dotter och pojkvän kör före i en kort men brant, smal och pucklig del mellan två pister. Jag har fullt fokus på att göra lika korta och snabba svängar som dottern gör framför mig. Hon ropar - hopp, hopp!
Jag hör, men registrerar inte budskapet och helt plötsligt flyger jag ut i ett litet dropp ner till en transportsträcka. Landar på benen men hinner inte parera bakvikten och sätter mig på rumpan. Nu kan jag säga "jag missade landningen i ett dropp mellan två pister". Inte så mesigt för en som alltid ser till att undvika alla hopp. 😬
Sen har vi kapitlet längdskidor. Här snackar vi hög risk för att ramla! Balansen är verkligen en utmaning på dessa vingliga skidor. I höst har jag dock tvingats träna balans efter en sträckning. Stort tack till naprapat Magnus och sjukgymnast Katrin som gett mig enkla balansövningar - som jag faktiskt gör!
Så hittills inga vurpor alls i utförslöporna. En stor seger. Däremot har jag "lyckats" på andra spännande sätt.
Som när jag fokuserade så hårt på "att åka stort" i min diagonalåkning, ja ni vet så där som Charlotte Kalla brukar säga… Det var i fina spår på "platten" längs Henån i vackra Edsåsdalen. Men vips tappar jag balansen och lyckas ramla halvvägs ner i diket. Hur kunde det hända?
Efter lite möda lyckas jag kravla mig upp och konstaterar att den här får rubriceras som en rätt kul vurpa. 😁
Edsåsdalen är en riktigt charmig, liten skidort i södra Årefjällen. Här man möts av fint preparerade spår. Det finns även några liftar för lättare utförsåkning. Men bäst av allt är den varma chokladen på Köjagården när man är ombytt efter en mil i spåret.
Till sist på temat snö – ett mysterium! En natt vaknar jag och går ut i allrummet för att titta på det kraftiga snöfallet som lyses upp av en gatlykta och vår julbelysning. Jag ser direkt att "någonting är fel med den här bilden". (jag ni vet, som på Kalle Ankas fotografiska expedition på julafton…)
På vägen, direkt nedanför oss, står stora lastbilar tätt efter varandra med blinkande ljusramper och varningsljus. Vad händer? Är det en stor olycka i snöovädret? Inte mindre än fyra lastbilar står på rad och blockerar halva vägen mitt i snöovädret. Jag funderar men förstår inte vad det handlar om.
Till frukost nästa dag frågar jag pojkvännen från Luleå och han ger mig det självklara svaret. Det är lastbilar som väntar på att bli framkallade när nattarbetande plogbilar fått ihop tillräckligt stora högar som behöver fraktas bort. Jaha, man är alltså fortfarande en riktigt stockholmare som inte fattar fjällens självklarheter 😊
Med detta önskar jag er en god fortsättning på 2022 och hoppas ni alla får behålla hälsan och njuta av livet!
Kram från Anna Karin
0 kommentar(er)
