I god Corona-style fortsätter vi att upptäcka Sverige. Den här gången går resan till Höga Kusten, som löper mellan Härnösand och Örnsköldsvik. (Det visste väl alla, men inte jag.)
Höga Kustenbron utgör en magnifik "port" till höga kusten. Jag som älskar broar är mycket nöjd. Denna stora hängbro med 1210m spännvidd mellan pylonerna är byggd med Golden Gate bron som förebild, det ni!
Kan man inte åka till San Francisco så kan man åka till Höga Kusten istället.
Poängen med Höga Kusten är de vackra bergen, dalarna, de många sjöarna och havsvikarna som fortsatt förändras av den än idag pågående landhöjningen. Landskapet är bara så vackert!
Första dagen tar jag en 500m vandring upp på berget direkt bakom vårt lilla hotell. Jo tack, efter 30 min brant klättring är jag helt svettig. Men vilken utsikt!
Sen fortsätter jag småvägarna neråt dalen och tar mig till en liten fin båthamn som vi sett från vårt fönster. Min första tanke är – hur kan man ha stora segelbåtar i en liten sjö?
Det visar sig finnas en liten vattenväg ut till en havsvik som dyker upp bakom nästa berg.
Men det krävs lite annat för att driva båtklubb här. Nämligen att fixa finansiering och muddra sista vattenvägen ut till havsviken för att motverka den fortsatta landhöjningen. Den fina skylten vid bryggan visar på framgångsrikt sponsringsarbete, bra jobbat!
Höga Kusten påminner om Norge med kombinationen av mycket berg och närheten till havet. Och precis som i Norge har vi också fått rejäla regnskurar emellanåt.
Ena regniga dagen blev det biltur till Örnsköldsvik istället för vandring. Kjell har just läst flera deckare från staden och ville gärna se den. Nåja, det kanske vi inte rekommenderar…
Men i Ö-vik finns i alla fall en bokhandel och vi kan bunkra böcker inför en månad i Åre, som tyvärr saknar bokhandel.
Väl hemma igen slutar regnet och jag ger mig i kast med en del av Världsarvsleden. Lite spännande att ge mig ut ensam i främmande skogar och berg. Jag har ju som ni vet lite svårt med navigeringen…
Men efter lite tips från bygden marscherar jag i väg. Den enklaste frågan – hur ser ledmarkeringarna ut i skogen – får jag inget svar på. Markeringarna var så självklara för mannen jag talar med, men han kan för sitt liv inte komma ihåg hur de ser ut.
Kartan i all ära, men vilka markeringar och färger ska jag titta efter på träden???
Det visar sig att det är ljusgula prickar på enstaka trädstammar som gäller. Hur smart är det?
Det går i alla bra till en början. Känner mig duktig när jag lätt som en plätt följer karten ner i dalen. Jag hittar leden in i skogen och börjar gå brant uppför ett nytt berg.
Nu är jag verkligen på G! Jag vet exakt var jag är hela tiden genom att följa avstånd och höjdkurvor enligt kartan. Kommer ut helt rätt på en liten brant promenadväg som tar mig sista biten till toppen. Svettig och lycklig!
Börjar nedfärden och tänker listigt att jag ska ta en smart väg hem utan att behöva fortsätta den självklara, men mycket längre leden hem. Och det är förstås nu det händer! Längre ner längs den branta sandvägen ska jag hitta och ta av på en ny gulmarkerad vandringsled som tar mig hemåt.
Men inte ser jag den! Inser ganska snart att jag har missat leden och får ta en lite längre runda längs landsvägen.
Jodå, jag vet faktiskt fortfarande var jag är både på kartan och i verkligheten. Då hemfaller jag åt min vanliga fall back plan. Ringer Kjell. Älskade Kjell tar bilen och hämtar upp mig så att det bara blir 2,5h vandring istället för 3,5. Tack!
Nästa dag var planen att ta oss an Höga Kustens topp två sevärdheter. Skuleberget och Slättdalsskrevan i Skuleskogens Nationalpark.
Med ösregn och dimma hela dagen fick vi istället glädja oss åt en otippat toppenbra lunch vid Skulebergets fot. Älgisterband till Kjell och till mig Viltskav med syrade kantareller, mos och massa vackra lingon. Mums!
I morse hann jag med en annan kort vandring längs Världsarvsleden. Denna gång på småvägar över låga kullar och frodiga dalar. Här är inte bara naturen vacker utan även alla välhållna hus omgivna av vackert trimmade grässlänter.
Fint att se alla som både vill och har möjlighet att ta så fint hand om sina gamla hus och gårdar.
På vägen hem tar jag en bild på vår gula hotellbyggnad uppe på berget. Vår lilla svit på hotell Mannaminne var toppenfin och utsikten fantastiskt.
Hotellet ligger inne på Mannaminnes museiområde. Vill man se ett riktigt konstigt friluftsmuseum med de mest udda hus, bodar och prylar från världens alla hörn man kan tänka sig, så kan man ju åka hit, eller inte…
Vårt sista stopp på denna resa blir Ulvöhamn eller "Höga Kustens pärla". Hit kom vi idag efter bra brygglunch och 1,5h färjetur från Köpmanholmen.
Ulvöhamn känns som en större version av Sandhamn fast med en riktigt liten gästhamn. Jag har bokat "gourmetpaket" till kvällen och nu är det dags att transformera sig från vandringskläder till en tjusigare variant.
Hoppas att jag fortfarande kan gå i högklackat!
Hoppas ni alla har det fortsatta bra och kan njuta av vårt vackra land, kram!
0 kommentar(er)
