Lisbet, som jag tyckte så mycket om, har just gått bort.
Det här är historien om Lisbet och min pappa Jan. Den börjar i Uppsala där pappa studerade juridik under andra halva av 40-talet.
På den tiden bodde studenterna inneboende utan egna kokmöjligheter. Jan såg till att komma med i ett "matlag" tillsammans med sju andra studenter som betalade för middagar i ett privathem. Matlaget, där också Lisbet ingår, blir goda vänner.
Efter några år träffar Jan min mamma Margareta och de blir ett par. Vid den tiden bor båda deras familjer i Gävle. Till historien hör att Jans far var Systembolagsdirektör i Gävle, vilket på den tiden också innebar att välja sortiment och prissättning. Margaretas far var Kyrkoherde i Gävle. Det har vi ofta skojat som en "match made in heaven".
Mina föräldrar gifte sig och umgicks parvis med Lisbet och hennes man. Jag har ett vagt minne av att de båda besökte oss under barndomsåren i Luleå. Lisbet och hennes man får två döttrar, men makarna går senare skilda vägar.
Lisbet fortsätter att umgås med Jan och Margareta, där alla delar ett stort intresse för korsord. Uppslagsverk, SAOL och diverse diktsamlingar ligger framme i högar vid köksborden i båda hemmen.
Så går mamma Margareta sorgligt bort redan vid 71 års ålder. Detta händer i december 1999, bara tre dagar efter de lämnat villan efter 33 år och flyttat in i en ny lägenhet i Gubbängen. Jan är helt förtvivlad och vilsen.
Kjell och jag startar en tradition att pappa Jan varje vecka kommer till oss för en bättre fredagsmiddag med övernattning. Jan säger ofta att detta är veckans höjdpunkt. (Det är förstås Kjell som lagar maten 😁)
Under våren frågar pappa mig om jag vill åka med honom på en resa. Svårt för oss att få till det med tre små barn och båda jobbar heltid. Så jag tackar nej. Och får dåligt samvete.
Men Jan blir inte ledsen, utan återkommer efter en tid med frågan om jag skulle "tycka illa vara" (ett underbart gammalt uttryck!) om han istället reser med Lisbet.
- Jo förstår du, jag har börjat ringa till Lisbet och diskutera svårigheter i korsorden. Och sen kom jag på att vi kanske kunde träffas istället för att prata korsord. Så trevligt det låter säger jag och menar det verkligen.
Under det närmaste året utvecklas Jan och Lisbets vänskap till en kärleksrelation och fler gemensamma resor tar vid.
Jan berättar försiktigt för oss barn att de nu är ett par, och frågar ofta om vi "tycker illa vara". Nej, vi tycker så mycket om Lisbet och önskar er båda allt gott!
Pappa säger ofta till mig "Lisbet och jag har det så bra tillsammans". Lycklig (och lite stolt!) berättar Jan att det minsann är underbart på alla plan...
Jan och Lisbet etablerar en förnämlig ordning som särbos. På fredagar åker Lisbet från Linnégatan till Jan i Gubbängen för en trevlig helg tillsammans. På söndagen åker Lisbet hem och det blir en dag "ledigt" innan Jan och hunden Donna kommer till Linnegatan för tisdag och onsdag. Och sedan dyker Lisbet upp igen i Gubbängen på fredagen.
Vi alla gläds åt Jan och Lisbets nya liv tillsammans. Det (inte så unga paret) fortsätter sitt resande och många kulturstäder i Europa besöks. Vi träffar Lisbets döttrar och förstår att Lisbets familj också är förtjusta i Jan.
Det har nu blivit augusti och året är 2005. Vi har haft den årliga grillunchen för Kjells föräldrar samt Jan och Lisbet. Som vanligt är det en mysig tillställning.
Strax därpå åker Jan och Lisbet på ännu en resa. Och efter några dagar kommer ett brev med pappas handstil. Så trevligt tänker jag, det är säkert ett tackkort med anledning av grillunchen.
Men ur kuvertet faller ett foto på det finklädda paret samt ett A4-blad med ett handritat stort hjärta:
"Jan + Lisbet = Sant"
Brevet fortsätter "Vi har gift oss! När du läser detta befinner vi oss på väg till Prag…"
Så alldeles underbart att Jan och Lisbet överraskningsgifter sig vid 79 respektive 77 års ålder! Jag berättar för alla som vill lyssna om vilket fantastiskt par Jan och Lisbet är och så roligt de har tillsammans.
Lisbets dotter Caroline ringer mig och hon är lika glad som vi över tilldragelsen. På Carolines förslag ordnar vi tillsammans en överraskningsmiddag för brudparet när de kommer hem.
Jan och Lisbet tror att de ska hem till oss för en enkel middag. Men väl där dyker Lisbets döttrar med familjer också upp och vi äter en festlig middag tillsammans. Jag minns fortfarande den supergoda stora jordgubbstårtan som Caroline hade bakat. En succé!
Under kvällen får vi också höra en underbar liten historia från resan. På väg söderut genom Sverige stannar bussen för bricklunch. Då får kassörskan syn på Lisbets nya ring.
"Vilken vacker ring och som den blänker!" "Tack den är alldeles ny", svarar Lisbet som berättar att hon nästan rodnar.
Jan och Lisbet fortsätter sina lyckliga år tillsammans, även när krämporna kommer. Men det hindrar inte paret, utan tvärtom. Nu flyttar Lisbet in till Jan på heltid. Korsord står som vanligt på programmet och det blir en kort promenad varje dag till Coop med rollator för Jan och käpp för Lisbet. Det är ju så bra att komma ut lite!
Jan börjar bli gammal, men håller humöret uppe tillsammans med Lisbet. Det blir hemtjänst och till slut rullstol för Jan. Men tack vare att de har varandra så fungerar livet bra hemma i Gubbängen.
På slutet får Jan också också diagnosen Alzheimer. När vi träffas och frågar hur det står till så svarar Jan alltid med glimten i ögat "ja jag kommer ju inte ihåg nåt, så med mig är det alltid bra!".
Under sommaren 2014, efter en kort tid på Dalens Sjukhus, somnar pappa in 88 år gammal.
Kära Lisbet, så underbart att du gav min pappa 15 lyckliga år till, efter att han så tragiskt blivit änkling.
Under 10 år har jag fortsatt att regelbundet träffa Lisbet. Kjell startade en fin tradition genom att varje gång vi fick fin mat över göra en matlåda till Lisbet. Min känsla under de här åren har varit att fortsatt skicka Jans kärlek vidare till Lisbet, tillsammans med matlådor.
Lisbet och jag fick en alldeles egen relation under dessa år. Mycket kaffe och många goda skratt tillsammans har det blivit. Under de sista åren oftast tillsammans med en eller båda Lisbets döttrar, Caroline och Dominique.
Bara sex veckor innan Lisbet gick bort fick hon flytta till Alströmerhemmet på Kungsholmen. Efter några veckor på plats ringer Caroline mig och säger "kom till Lisbet nästa vecka och fira med oss att hon fyller 96 år". Det blev ännu ett fint möte med glada skratt tillsammans med Lisbet och hennes döttrar.
När Caroline sedan ringer två veckor senare och berättar att Lisbet har gått bort pratar vi länge. Och Caroline avslutar med orden "Lisbet såg dig som en dotter".
Tack Lisbet!
2 kommentar(er)
