Fortfarande optimist alltså! För några år sedan körde jag 30 mil innan loppet, och det belönades med regn, is och vattenpölar under den tre mil långa vägen till Mora. Den här säsongen jag bara fått ihop 10 mil, men faktiskt också lite mental träning på det.
Längdsäsongen för mig började storstilat i Åre Björnen i julas. Då fick jag hålla på i 20 min innan jag fick på mig ena skidan. Så förb...ad!!!
Stel som en pinne i kroppen försöker man balansera på ett ben för att få bort små bitar is under pjäxan och i bindningen. Tog mig i alla fall runt 5 km på ren ilska, men vågade inte annat än att gå ner för de två branta och isiga backarna.
Är det här med längdåkning verkligen kul? Tvingade mig ändå ut ett par gånger till under julen. Så nu kan jag i alla fall sätta på mig skidorna igen utan problem, alltid något!
I förra veckan var det dags för min årliga längdvecka i Åre, denna gång med sällskap av bror och svägerska.
Tack kära Per och Kristina för trevligt sällskap, glada miner i skidspåren, mysiga middagar och tuffa partier i Bismark och Chicago. Jag började svagt och blev sedan krossad i pokerspelet Chicago. Avslutade i alla fall med storvinst i Bismark, ett vistspel för tre spelare. (Ja det är viktigt att vinna så mycket så möjligt...)
Men skidåkningen då? Veckan börjar med fortsatt träning i ödmjukhet inför de "kort" naturen delar ut.
Vi ankommer med tåget till Åre i ösregn. Per och Kristina är hurtiga och tycker det är lika bra att gå den dryga kilometern, hellre än att vänta på att jag går hem och hämtar Volvon som numera bor i Åre.
Hej och hå tänker jag som bara har lätt packning på ryggen, medan mina gäster krigar på utan att klaga med sina tunga rullväskor genom vatten, grus och bilar som stänker ner oss längs vägen.
Nästa dag blir det Edsåsdalen som i alla fall har lite snö kvar efter senaste dagarnas regn. Här börjar vi glatt med att pröva ett för mig oprövat spår "Flacken" på 5,5 km. Det låter ju bra tycker vi som helst vill undvika branta utförsbackar. inget bra beslut! Här fick man ta sig fram över snö, grus, granskräp och ispartier samt till stora delar igenfrusna spår.
Man frågar sig - är detta verkligen kul?
Jag bestämmer mig för att i alla fall ge det en chans till och kör ännu en en runda, nu på min favoritsspår i Edsåsdalen. Jippi, Henåslingan levererar! Här finns det vettiga spår och nu börjar det bli kul igen. Solen kommer fram och vi avslutar med varm choklad på Köjagårdens terass med utsikt över Edsådalen.
Ja, men så där ja - längdåkning är ju faktiskt riktigt mysigt!
Sen blir det två dagar till i Edsåsdalen då vi snurrar runt på 3,5 kilometersspåret och samlas på solverandan allt eftersom vi klara. Spåren trimmas varje morgon och blir allt bättre.
Nu står jag nerför alla backar och livet leker. Tänk att muskelminnet från förra året faktiskt kan väckas till liv, trots att det till en början kändes helt omöjligt.
Sista dagen känns det ändå trögt efter tre varv. Jag överväger att ge mig, trots att målet för dagen är 5 varv. Sen kommer tanken - om jag nu ska köra 3 mil till Mora om en vecka, borde jag väl träna på att köra på även när det känns tungt?
Så jag kämpar vidare. Redan efter några kilometer känns det lättare och roligare igen och jag når mitt mål på 17 km. Spännande och härligt att kroppen och känslan kan ändras så radikalt under pågående träning!
Efter tre dagar i Edsådalen är det dags för nya utmaningar. Så vi styr kosan mot Vålådalen. Här sparar man snö från förra säsongen och öppnar redan i mitten av oktober då svenska landslaget brukar dyka upp.
Lite spänd är jag allt, eftersom mitt första och hittills enda vinterbesök i Vålådalen var en skräckupplevelse...
Det är nu många år sedan, men jag minns att vi frågade på fjällstationen om råd kring vilken slinga vi skulle välja. Elljusspåret är bra sades det, 8,2 km med möjlighet att förkorta slingan på flera ställen. Perfekt! Börja bara runt huset...
Jo tack! Där började en brant backe ner med stark sväng i isiga spår och isskorpa utanför spåren - alltså supersnabba spår och omöjligt att ploga pga isen. Vi var livrädda och gick ner för flera backar under rundan.
I bilen på väg till Vålådalen tänker jag att vi måste väl ha kört i fel spår, den där gången för många år sedan. Det måste ju bara finnas ett lättare alternativ! Väl framme på fjällstationen får vi nu samma råd - ta eljusspåret!
Man blir ödmjuk när man tänker på alla människor, gammal som ung, som sedan starten 1923 (!) kört i dessa spår - och så hade vi såna problem!
Men nu möts vi av fin snö och perfekta, lite tröga spår (optimalt om du frågar mig, för då går det inte så hiskeligt fort). Efter den första backen säger både kroppen och hjärnan - du kan det här. Vilken förändring!
Efter två dagars åkning i Vålådalen har min förmåga egentligen inte ändrats alls, men nu tror jag på mig själv och allt känns möjligt! Plötsligt vågar jag köra i backar och svängar utan att bromsa, vilar armbågarna på benen (tack Kristina för det tipset!) och bara följer med i kurvorna.
"Inte vara nervös, bara slappna av och tro på sig själv." Åh, om man ändå kunde få den här känslan lite oftare i livet! I alla fall en gång till under Tjejvasan på lördag vore fint…
Önskar er allt gott, både med och utan snö!
0 kommentar(er)
