Det hela började med att jag igen tittar på beskrivningen av den lägenhet som vi köpte redan för 2 år sen. Jo, ni läste rätt! Om 1,5 år är bygget klart och då blir det inflyttning nere på kajen vid Telegrafberget och Stockholms inlopp, mitt emot Lidingö. I beskrivningen står att det nya förrådet bara kommer vara på ynkliga 3 kvm.
Även om vi som familj har flyttat många gånger, med mycket träning i att rensa/slänga/skänka, så har vi aldrig klarat oss med bara 3 kvm förråd.
Här gäller det att agera smart. Nummer ett blir att redan nu fördela (läs trycka ut…) barnens sparade grejer, i samband med att Fredrik och Caroline just flyttat till större lägenheter.
Även Victoria flyttar om en dryg månad till egen lägenhet i Stockholm så hon kommer minsann inte heller undan att ta hand om/slänga alla sina sparade saker i förrådet.
Men vad händer? Kjell gör en första inspektion i vårt förråd och kommer upp med två flyttkartonger fulla med gamla foton.
Nu hamnade ju bollen direkt i våra knän i stället för att enkelt skyffla saker vidare till barnen. Vi börjar i alla fall packa upp och sortera massor av bilder i högar på det stora matbordet.
Och då slår det mig, det måste vara nu jag äntligen ska åtgärda mitt dåliga samvete gentemot Victoria! Till både Fredrik och Caroline gjorde jag tidigt ambitiösa bebisalbum, men när Victoria föddes i England så sprack det.
Jag var visserligen hemmafru, men det innebar "school runs" till två olika förskolor/skolor och skjutsning till massa andra aktiviteter för "storbarnen" samtidigt med bebismys och blöjor.
Victorias bebisalbum tog därför slut efter bara några sidor, och faktiskt mitt i en mening…
Inte bra! Särskilt som Victoria är den som alltid varit mest intresserad av dessa album. Så nu sätter jag högsta fart inför att Victoria snart kommer hem från Lund för en helg.
Det blir massa timmar av skratt för Kjell och mig vid matbordet. Tänk att vi tog så oändligt många bilder av barnen!
Tydligen sparade vi allt, även riktigt misslyckade (läs fula) bilder på våra underbara små avkommor. Och varför alla dessa dubbla kopior som var så populärt på den tiden?
Efter ännu fler timmar vid matbordet har jag ÄNTLIGEN presterat ett komplett och riktigt fint album till Victoria.
Extra kul med hennes album är att det gav tillfälle att dokumentera gamla familjemedlemmar och familjeställen som försvann tidigt under Victorias liv. Till detta har vi samlat en hög med utvalda extrabilder till varje barn.
Fredrik och Caroline får varsin hög med bilder någon vecka innan Vicki kommer hem. Vilken underbar stund det blev! Vi alla skrattar länge åt alla dråpliga bilder på barnen i konstiga outfits. Fredriks "pottfrilla" och Carolines hattar väcker särskilt stor glädje.
Ja, det måste medges att mamman (dvs jag) på den tiden var överdrivet påverkad av modet för de engelska skoluniformerna, vilka för Carolines räkning innefattade både sommarhatt och vinterhatt!
Och så kom då dagen för Victorias helg i Stockholm. Jag hade bäddat i hennes rum, ställt fram hennes finaste förskolebild i fin ram och lagt fram det nya bebisalbumet.
När Vicki går ut i sitt rum och ser albumet hör jag först bara ett högljutt hulkande och springer dit. Där står dottern och storgråter okontrollerat! Hon är så rörd så hon kan inte sluta gråta. - Åh det är så fantastiskt mamma!
Vi kramas och gråter glädjetårar bägge två, fortfarande helt okontrollerat. Kjell sitter i vardagsrummet och storgråter han också. Alla gråter så att tårarna sprutar! Vicki är totalt överraskad, djupt rörd och glad över sitt album som blev så fint, medan Kjell och jag gråter glädjetårar över att Vicki blev så glad.
Det tog 25 år att få klart Vickis bebisalbum, men wow vilken effekt det fick!
Stor kram till er alla som läser!
0 kommentar(er)
