Nu har äntligen cykellyckan infunnit sig igen! Efter cykelvurpa 2018 med brutet nyckelben och ömmande arm i 6 månader har cykelglädjen inte riktigt kommit tillbaka. Men den här veckan hände det äntligen! Extra sol och värme gav perfekta förutsättningar och förra söndagen tog jag äntligen tag i behovet av att hitta nya inspirerande cykelvägar.
Ett gammalt tips från nätet gav bra runda söder om söder. Från Tyresö skulle rundan vara 5,6 mil och kanske nån mil längre för mig som startar på Södermalmssidan av Danviksbron. Glad i hågen satte jag fart.
Enkelt till en början med start via Sickla och Älta och fortsatt söderut till Haninge. Sen slog det dåliga lokalsinnet till (förstås!) och jag körde fel ett antal gånger längs trixiga cykelvägar i samband med större trafikplatser. Så hela rundan förbi Länna, Lissma, Huddinge och Ågesta blev 7,5 mil. Nytt pers i distans och helt slut efteråt! Lite väl långt för en 62-åring, men det blev skön belöning på soliga balkongen när jag väl tagit mig hem…
Men skam den som ger sig! På tisdagen var det dags igen. Med lite bättre instudering på Google Maps och utan extraslingan över Ågesta blev det för mig mer rimliga 5,7 mil.
Mycket nöjd den här gången! Under 5 km på 70-väg från Länna mot Lissma var det lite otäckt med tung yrkestrafik som blåser på, men resten av rundan bjöd på bra och tomma cykelvägar!
Så kul att köra genom gamla områden där jag ridit som tonåring. Tänker på fina galoppsträckor och diken som vi hoppade över med mer eller mindre busiga ponnyer. Härliga minnen!
Lissma Gård och Björsätra Gård verkade inte ha hästar längre, medan Sundby Ridskola har expanderat rejält. Många av de andra stallen där jag aldrig red, som Farsta, Ågesta, Gladö och Gullarängen verkar också finnas kvar. Kul att ridskolorna lever och frodas!
Glädjande är det också att ridsporten tar orostiderna på allvar med tävlingsstopp och bra rutiner för social distans på ridskolorna. Dressyren har också börjat med digitala tävlingar där varje ekipage rider ett officiellt dressyrprogram på korrekt tävlingsbana hemma, vilket filmas och skickas in till domaren. Det verkar vara en en strålande idé även om det tar några veckor att få tillbaka resultatet.
På torsdagen var det dags för veckans sista cykelrunda. Det blev 3 mil ut till Herrviken på Värmdö där bror Per och svägerska Kristina har ett superfint sommarhus.
Här är cykelvägarna böljande med många kurvor och backar, med vackra vyer längs små sjöar och vikar. Väl framme vid avfarten till Herrviken möts jag av en okänd man som står uppe på ett backkrön och hänger på sin cykel. Jag pumpar på uppför backen och ser fram emot fikapaus hos Per och Kristina.
Det är brorsan som är ute och kollar efter mig. Han utropar glatt – jag trodde inte det var du, då du kom så fort i backen! Gulle bror! Inte var det så fort, men jag blev i alla fall glad :)
Det blev lunch och fika där vi alla satt på rad (med avstånd) mot solvarm vägg. Sen den sedvanliga promenaden till båtklubben för att kolla in läget innan jag cyklade hem. Tack Per och Kristina för mysig samvaro! (Även om Kristina snabbt smet in till hemmakontoret för att jobba vidare).
När cykellyckan återkommer och man är pensionär kan tydligen vad som helst hända – som till exempel att köra 19 mil en vecka!!!
Veckan avslutas på topp med två härliga dressyrträningar. Varje fredag åker jag till peppiga Nicole Magaliff som håller till på stall Lilla Kovik på Värmdö. Nicole – du är ett riktigt lyckopiller att träna för! Och tack till din fina Harlekin som först kräver exakta galoppfattningar och sedan visar att galoppombyten minsann kan vara lätt som en plätt.
Lördag förmiddag är som vanligt vikt för Vallentuna Ridskola och kära lördagsgänget som ridit dressyrspecialen ihop i många år. Idag fick vi njuta av perfekt underlag på den gigantiskt stora utebanan, som normalt är uppdelad i två stycken 20 x 60 metersbanor. En rejäl utmaning att hålla ihop det på så stora ytor, men så himla kul!
Jag är så glad att få rida fina Bernard, som är stor, vacker, het, lite "slingrig" och en riktigt ball häst. Vissa fina stunder med fina skänkelvikningar och kraftfulla galoppfattningar. Men också stunder där jag fortfarande har det lite kämpigt med min "machokille" som ibland verkar mer intresserad av att visa musklerna och hur snygg han är... Då har jag tappat både fokus och yttertygel och fattar fel galopp. Men tränare Anna korrigerar mig och sen hittar vi galoppfattningarna igen.
Ja, ja, ridning kräver att man hela tiden är kroppsmedveten, så att man verkligen ger hästen rätt signaler och inte bara tror att man gör det… Men lyckan är total de stunder när det stämmer!
Se där, det blev både cykellycka och hästlycka den här veckan!
PS. Min telefon brukar ligga inlåst i bilen när jag är i stallet, så det blir sällan några bilder. Men jag hoppas kunna återkomma med några hästbilder också.
Allt gott önskar jag er i dessa svåra tider!
1 kommentar(er)
