I Aten blev jag ännu en gång påmind om mitt dåliga lokalsinne. Innan GPS fanns i var mans/kvinnas hand hade jag en idé om att starta en stödförening för oss utan lokalsinne. Lite forskning kring orsaker och hjälpmedel samt bidrag till trevliga "ledsagare" för oss som alltid tycks ha svårt att följa instruktioner om vägen. Det vore väl nåt?
Nu med GPS i mobilen borde denna idé vara överspelad. Men ändå inte visar det sig… Med fem Handelstjejer krävdes två taxibilar för hemfärd från middagar i stadskärnan. Jag blev ansvarig för den lokala taxi-appen och därmed team 2 medan Cecilia tog team 1 i första bilen hem för att starta proceduren med alla lås till trädgården, entrén och i hissen till olika våningsplan.
Vid första försöket inser vi att i mörkret ser alla hus likadana ut, och inte heller ser man numret på husen. Svårt både för oss och taxichauffören, som glatt parkerar mitt i en korsning där han hävdar att vi bor. Team 2 med mig i spetsen var sprudlande efter en god middag och argumenterar att vi visst inte kommit rätt. Chauffören springer ut och letar i mörkret, medan vi lika glada sitter kvar i taxin. Plötsligt ser vi Cecilia utanför taxin – hon har efter spaning från huset resolut gått nerför rätt gata och fiskar nu upp oss.
Nästa dag är det fredag med lokal marknad längs en lång gata nära Cecilias hus. Härliga grönsaker, blommor och fisk vackert upplagt. Man vill ju köpa allt! Tyvärr inga papperspåsar, men plastpåsarna hade i alla fall matchande färg till de härliga squash-blommorna!
I nåt läge under promenerandet gick Cecilia i förväg med team 1 och team 2 blev jag och Utti, ödesdigert skulle det visa sig! Vi lyckades med mobil GPS tas oss hem en bra stund efter team 1, men så kul vi hade på vägen! Att kunna skratta åt sina egna tillkortakommanden tillsammans med en själsfrände (också utan lokalsinne) är ju toppen! Efter det införde vi en ny strategi för riskspridning – jag och Utti skulle hädanefter alltid tillhöra varsitt team med andra teamdeltagare som stagade upp. Men Utti – vi utan lokalsinne får ju uppleva mer!
Fredagen bjöd på sol och varmt och långpromenad längs Pireus hamnar. Normalstorlek på motoryachter verkade ligga på 60 fot. Jag hade hoppats på fler häftiga segelbåtar, men fick istället imponeras av de små (7 - 8 år!) grekiska barnen i seglarskolan som själva raskt riggade, sjösatte och seglade ut på sina optimister.
På kvällen satsade vi på en mysig middag i Plaka, Atens äldsta kvarter. Här var det packat med folk på uteserveringar och gågator. Vi och alla andra höll ett rejält tag i handväskan och njöt av kvällslivet.
Japp, sen var det dags för taxi hem! Team 1 fixade galant en bil, medan jag och team 2 stirrade på min app som bara snurrade. Högt tryck på stan denna kväll och det blev till att försöka hejda en taxi på gatan. Många av Atens trevliga och tålmodiga taxichaufförer (ja, dom som stått ut med oss under veckan) verkade ha ledigt. I raskt takt fick vi nobben av en ledig taxi, hoppade in och ut igen från en annan som ville ta mer än dubbelt betalt i fast pris och vägrade taxameter, innan vi till slut fick tag på en som vanligt trevlig taxichaufför som tog oss hem. Skönt med tuffa revisorer i bilen som tvärvägrar att bli uppskörtade och tvingar chauffören att stanna - tack Eva och Anita!
Och när vi enligt taxichauffören väl var framme så kände vi som vanligt inte igen oss, inte ens med två starka revisorer i teamet! Men då var det Utti som sprang ut på gatan och fiskade upp oss. Ännu mer skratt!
Nu går jag vidare i livet med min nya devis – vi utan lokalsinne upplever mer! Är det nån som känner igen sig?
Kram och trevlig helg!
0 kommentar(er)
