I torsdags åkte jag och bror Per till våra föräldrars grav, som finns i pappas farfars familjegrav vid Närtuna kyrka i Uppland. Familjegraven ligger vackert i söderläge mot kyrkogårdsmuren med prästgården och böljande åkrar och hagar utanför. (Mamma tyckte mycket om kor.) Pappas farfar var kyrkoherde i Närtuna församling, därav familjegraven. Här dyker den första prästen i min nära släkt upp. Fler skulle det bli visar det sig. (Inte konstigt att jag har Luther på bägge axlarna!)
Pappa Jan gick bort 2014. Jag tänker mycket på honom och gläds åt alla hans roliga uttryck och historier. Han var en riktig buspojke som barn och berättade ofta och gärna hur hela familjen hurrade för Jan när han äntligen efter flera år i skolan kom hem med godkänt i "Ordning och uppförande".
Ett av pappas busstreck från barndomen imponerade stor på mig när jag själv var liten. Det är 30-tal och familjen har fått ny telefon installerad. Då tar Jan glatt sin två år yngre syster Karin med sig och följer telefontråden runt väggar och golv i villan för att metodiskt klippa av tråden i lika långa längder. Pappa berättade aldrig vad konsekvenserna blev, men han var ganska stolt över sin egen företagsamhet redan i sjuårsåldern!
Till slut blev det ordning på pappa via en jur kand från Uppsala och sedan en lång karriär som bankdirektör. Han fortsatte genom livet att dela med sig av roliga episoder, där skrattet alltid var på hans egen bekostnad och aldrig på någon annans.
En av mina favorithistorier var när pappa som ung bankdirektör och kontorschef i Luleå maxade sin sociala förmåga. I hans roll gällde det att vara bundis med alla företagare och viktiga kunder och hälsa när man möttes på stan. Efter en glad kväll på Stadshotellet promenerar pappa hem och möter en man som han så väl känner igen, men inte minns namnet på. Pappa klämmer glatt i med "god kväll, men jag minns tyvärr inte var vi träffats". Mannen svarar lite blygt "jag jobbar på Systemet...".
Apropå Systemet, dags för nästa präst att komma in i bilden. Mina föräldrar träffades i Gävle där min blivande morfar var kyrkoherde och min blivande farfar var systembolagsdirektör. En otippad kombination! På den tiden hade systembolagsdirektören stor självständighet för sin lokala region, som till exempel att besluta om sortimentet i butikerna.
Min farfar blev först i Sverige med att ta in Campari till försäljning. Jag dricker gärna en svag Campari och Tonic med citron en varm sommardag! (Mix med Schweppes Tonic water är mycket godare än den gamla versionen Campari & Soda.)
Hos morfar och mormor fick barnbarnen rita med fina pastellkritor på extra fint, tjockt papper. Morfar var engagerad konstnär på sin fritid och tyckte att barnen skulle ha riktiga grejer. Hos farmor och farfar fick man tidigt lära sig spela poker med tjusiga spelmarker och som tonåring lära sig dricka Dry martini ur fina glas med dom vuxna.
Högtiderna var viktiga och då särskilt julen. Julevangeliet skulle läsas och julpsalm sjungas. "Av himlens höjd oss kommet är ett bud som frid till jorden bär..." Text och musik av Martin Luther (förstås!).
Min mamma Margareta blev hemmafru när barnen kom och fortsatte med det. Jag minns hur jag älskade att komma hem från skolan och det luktade nybakta bullar i huset. Jag minns också hur jag i småskolan tyckte synd om de få kamrater i klassen vars mamma arbetade...
Otroligt hur livet och jag själv har förändrats sedan dess! Nu är jag stolt över min familj och mina barn, men också stolt över att jag satsat på jobbet. Det gav mig inspirerande lärdomar, ibland jobbiga utmaningar och framför allt mycket roligt med kollegor och kunder.
Mamma gav oss barn allt i kärlek och omtanke. Bäst av allt – hon inspirerade och uppmuntrade mitt intresse för hästar! Jag har starka minnen av att jag i förskoleåldern ofta tittade i ett gammalt fotoalbum med bilder där mamma red hinderbana i en park i Gävle. Hon hoppade upp till 1,50 på träning med en extra talangfull häst och red dressyr upp till medelsvår nivå. Som jag längtade efter att få börja rida! Jag tittade på franska TV-serien Polly och grät varje gång programmet var slut.
Vi bodde fortfarande i Luleå och där fanns ingen ridskola. Men snart blev det flytt till Huddinge och jag fick äntligen börja rida! Jag red på Enskede ridskolas busiga gotlandsruss som slängde av mig mest hela tiden, Det var alldeles underbart! Efter något år tog mamma upp sin egen ridningen igen, efter att inte ha ridit sen tonåren. Så imponerade jag var när mamma hade galopperat redan sin första lektion! Det verkade helt overkligt för mig som kämpade med att få min ponny att galoppera över huvud taget.
Mamma blev stolt medlem i två "husmorsgrupper" på Enskede Ridskola, där hon fick många härliga år tillsammans med vännerna i "Lätta gardet" och "Tunga artilleriet". De arrangerade utbytestävlingar i dressyr med husmorsgrupper på Sätra ridskola. När jag kom hem från skolan efter dessa tävlingsdagar kunde jag direkt i luften känna om det hade gått bra för mamma eller inte. Mysigt var det när jag som student ibland hade möjlighet att rida på förmiddagarna med mamma och hennes gäng. Redan där fick jag lära mig att fikastunden efteråt är lika viktig som ridlektionen!
Mamma gick bort redan 1999 efter år av hälsoproblem och där hjärtat till sist inte orkade. Jag har länge tänkt att vår stora gemensamma punkt och närhet var hästintresset och att vi annars var väldigt olika. Nu när jag är äldre (gammal?) ser jag mer likheter än jag tidigare insett. Tänk att jag har blivit lika galen i väskor som du var! Nu spirar hos mig ett nytt intresse av att skriva, och jag minns igen alla dina tal och dikter. Och din fina "Boken till Per" som du publicerade själv. För att inte tala om att jag är precis lika känslosam som du efter ett lyckat eller misslyckat ridpass!
Tack kära mamma och pappa för allt ni gav mig. Och för alla minnen som bubblar upp extra starkt under Alla helgons helgen!
1 kommentar(er)
