Nu har vi varit hemma en vecka och jag tar chansen att summera lite intryck från människor, djur och möten i Sydostasien.
Hongkong
Vi började vår resa i Hongkong där det bestående minnet är lunchdemonstrationerna som genomfördes i varje dag i våra kvarter. Det var lite otäckt eftersom vi samtidigt läste om stora våldsinslag från andra demonstrationer inne på universitetsområdena. Vi såg inget våld inne i city, men däremot många lokaler och kontor som höll stängt längs den dagliga demonstrationsvägen. På några ställen spikade man upp skyddspaneler för fönstren.
En sak som slog mig var att i de ordnade mänskliga kedjorna på var sida av gatan var det lika mycket studenter som kontorsarbetare från Hongkongs innerstad. Vi såg många kostym- och dräktklädda unga och medelålders Hongkongkineser som anslöt sig till leden där man metodiskt skickade vattenflaskor och paraplyer till alla i kedjan. Gatsten skickades också via kedjan för att lugnt läggas ut i körbanan i täten när demonstrationen flyttade sig framåt längs gatan. Det var väldigt tydligt att detta inte var en specifik studentrevolt utan en revolt med starkt stöd också från det etablerade Hongkong.
Under senare delen av vår resa har vi följt det dramatiska slutet av oroligheterna när Hongkongs kinesiska ledning med hårda tag stängde alla universitet och fängslade många studenter över 18 år. Sorgligt nog blev slutresultatet många personskador och till och med enstaka dödsfall till slut.
Jag har ingen sympati för våld, vare sig från polis och myndigheter eller demonstranter. Men till min stora glädje kunde vi senare läsa om en oväntad jordskredsseger i Hongkongs lokalval där de prodemokratiska partierna i samarbete sopade rent från den Bejingstyrda kinesiska ledningen.
Så himla kul att det vi såg på gatorna i Hongkong också fick genomslag lokalvalen! Detta trots att den kinesiska ledningen menade att studenterna inte hade något stöd hos allmänheten.
Australien
Nästa mål på vår resa var Australien med Sidney som andra stopp. Här landade vi i rökdoft och rökdis. Obehagligt under första dygnet och sedan vande vi oss. Oss gick det verkligen ingen nöd på, men jag lider med Australien som nu kämpar med fruktansvärd rekordvärme och massor med bränder utom kontroll.
Nu är premiärministern i blåsväder när det avslöjats att han tagit sin familj till Hawaii på semester mitt under akut kris, med ofattbara ytor som brinner med enorma skador. Då tänker jag på den australiensiska kvinnan som jag pratade på stranden på Rarotonga, huvudön i Cooköarna.
Som vanligt började samtalet kring varifrån vi kom. Hon var från Melbourne och med mina aktuella intryck från Sidney tog dialogen fart. Hon beskrev Sidney och Melbourne som kulturhuvudstäder, men som ändå skiljer sig åt. Sidney är den som man bjuder ut på date, medan Melbourne tar man med hem och presentera för mamma. Vilket skönt sätt att beskriva städer!
Sen kom vi förstås in på bränderna. Då säger kvinnan sakligt:
- Our primeminster is an idiot!
Jag frågar försiktigt på vilket sätt, då jag har noll koll på politiken Down under.
Det visar sig att Australiens sex Fire Chiefs under sex månader innan brandsäsongens början förgäves försökt få till ett möte med premiärministern för att diskutera radikala åtgärder mot de säsongsmässiga bränderna som bara blir värre och värre.
Oerhörda värden i natur och utrotningshotade djur är redan utplånade, liksom familjers och företags investeringar. Premiärministern, som tydligen är varmt religiös och en klimatförnekare, tyckte inte att mötet med brandcheferna behövde prioriteras. Däremot hade han tid att träffa 21 religiösa ledare under samma period!
Vi är gemensamt upprörda och ledsna över utvecklingen för Australien. Det är verkligen deprimerande med så många nationella ledare som förnekar klimatfrågan.
Lika ledsamt är det när den egna religionen används som slagträ i politiken med konsekvens att andra religiösa grupper riskerar sin frihet och sina liv. Nu tänker jag inte på Australien, men väl på en rad andra länder där religionen används som tillhygge.
Nya Zeeland
Efter Australien går resan till det spännande landet Nya Zeeland. Mitt nya favoritland! Älskar dess spännande natur och djurliv, med den perfekta kombinationen av höga berg, djupa sjöar och häftiga Stilla havet som dånar in mot kusterna. Och inga farliga djur! Många Kiwis vi möter upprepar uttrycket:
- Here nothing can kill you. In Australia everything can kill you…
Mycket sympatiskt ordning tycker jag, som är en fegis och inte vill möta vare sig hajar eller giftiga spindlar och ormar. En annan stor fördel med NZ är förstås att det är lite folk och mycket vänlighet från alla man möter. Praktiskt också att Engelska är ett av huvudspråken, för mig som bara talar engelska och svenska flytande. I ett annat liv önskar jag mig att kunna tala flera språk. Franska förstås, som jag faktiskt studerat i fem år utan vidare resultat. Och italienska, är inte det världens mest sensuella språk?!?
I NZ slås jag av den starka betoningen på ursprungsbefolkningen Maori, deras kultur och deras språk. Det är så sympatiskt. Jag hann med två museibesök på Nordön, historiskt museum i Wellington och sjöfartsmuseum i Auckland. På båda ställen var all information och skyltar tvåspråkiga med Engelska och Maori. På Nya Zeeland skötte man relationerna med ursprungsbefolkningen bättre jämfört med Europas kolonisatörer på andra kontinenter, även om resultatet ändå blev att kolonisatörerna tog över. Men i modern tid har myndigheter och organisationer gjort mycket för att återupprätta Maori folket, deras situation idag och deras historia.
I NZ fick jag också för första gången möta massa delfiner i olika flockar och skymta en Kaskelotval innan den dök igen ned till 1000 m djup. Man blir ödmjuk och djupt rörd över vår fantastiska jord!
Även här utmärker sig NZ med ett fin approach på sitt sätt att driva valsafari för turisterna. Deras forskning har visat att delfinerna vilar med sina ungar under några timmar mitt på dagen. Därför gör alla båtturer uppehåll under den tiden. Sen har man också begränsat antalet båtar som närmar sig varje val eller delfinflock. När tre båtar ligger still i närheten och spanar så får ingen ytterligare båt gå dit. Det skall alltid finnas tillräckliga öppna ytor och fria vägar för djuren. Delfinerna är naturligt nyfikna och kommer gärna fram, men det är ändå viktigt att inte stressa djuren. Igen, så sympatisk inställning från mitt nya favoritland!
Cooköarna
Sista stoppet på vår resa var Cooköarna. Här handlar många samtal om livet i det riktigt lilla landet som är uppbyggt av en större huvudö och 10 småöar, samt obebodda sandrevsöar och kkorallrevsöar. Totalt 17.000 invånare varav ca 12.000 bor på huvudön Rarotonga.
Jag funderar över hur man driver en så liten önation. Kan man behålla sina medborgare eller lämnar alla för flera/bättre alternativ? Samtalen visar att många unga lämnar, men också att många kommer tillbaka för att bidra landets utveckling.
Vår trevliga guide Maria på den mindre ön Aitutaki berättar hur hon och andra återvändare försöker introducera en politik som understödjer utbildning, vilket behövs då man traditionellt är misstänksam mot formell utbildning.
Samma sak får jag höra från kaptenen under vår laguntur. Här kommer också ett exempel på hur litet landet är. Det visar sig att hans farbror just nu är premiärminister och att fyra av hans pappas bröder har haft olika ministerposter i landets regering.
Jag tänker på detta som småskaligt och charmigt, och hoppas att det inte är ett utslag av nepotism!
0 kommentar(er)
