Nu har vi nått sista stoppet på vår resa. Igår lämnade vi Rarotonga som är huvudön i Cooköarna och flög till den lilla ön Aitutaki i samma ögrupp. Här bor mellan 1200 och 1800 bofasta, beroende på vem man frågar.
På Rarotonga hade vi "lyxliv" med privat soldäck utanför vår bungalow och egna solsängar nedanför på stranden. Här dånar Stilla havets vågor ständigt mot revet utanför och vinden prasslar i palmerna. Hotellets lilla restaurang,, vid liten fin pool mot havet, håller överraskande toppklass. Jag erkänner – jag gillar lyx med vita dukar och linneservetter, toppmat och personlig service kombinerat med underbar utsikt. Så lycklig över att ha fått uppleva detta – det kanske aldrig händer igen!
Och nu är vi på Aitutaki, en liten ö omgiven av korallrev och med en lång smal landtunga som tillsammans med revet skapar en perfekt lagun där det också finns små öar. Några är vulkanöar och några har bildats av sandrev där kokospalmer har slagit rot. De mest kända har underbara namn, vad sägs om Honeymoon Island och One Foot Island?
Vid inflygningen (med skumpigt Saab 340 propellerplan), tar vi några bilder innan vi landar på den smala landtungan, som börjar precis innan hjulen slår i backen… (Så känns det i alla fall!) Omöjligt att göra lagunen rättvisa med Iphone genom ett flygplansfönster, men här kommer i alla fall några försök.
Det går snabbt till Etu Muana Beach Resort, vår nya hemvist. Nu är vi längre norrut i Stilla Havet och nära ekvatorn, vilket betyder både varmare och högre luftfuktighet. Vår nya beach bungalow har därför palmbladstaket utdraget över hela trädäck för att ge mer skugga.
Jag testar lite kajakpaddlingen rakt ut från vår strand. Knixigt att styra rakt med tidvattnet på väg in, och mycket små korallrev att undvika i det grunda vattnet innanför revet. Men jag klarar mig utan kapsejsning – så nöjd!
Vi äter middag på andra sidan ön vid den stora vackra lagunen. Solnedgångens ljus genom molnens ständigt ändrade formationer blir ett skimrande skådespel.
På krogen är det basic som gäller. Mineralvattnet och några av rätterna på menyn är slut. Men vi fortsätter glatt med vår diet på tonfisk. Vi varierar mellan sashimi på tonfisk, tonfisk serviche i lime och cocosmjölk och lätt halstrad tonfisk. Allt med härliga lokala grönsaker. Lokalt fiskad tonfisk tycks vara stapelvara här och vi njuter!
Idag hänger vi med Maria, en ung kvinna uppvuxen på NZ med rötter i Aitutaki. Maria har taxi business i sin lilla ombyggda minibuss och blir vår guide runt ön under några timmar. Hon berättar passionerat om lagunen som hon kallar "Henne". Vi lär en massa både om naturen, kulturen och tävlingar mellan de olika små byarna på ön. Vänskapliga, men mycket prestigefulla tävlingar som ersätter gamla tiders rivalitet och krig mellan byarna. Numera tävlar man i en årlig danstävling där den by som lyckas samla in mest pengar till goda ändamål för ön står som vinnare.
Första stoppet på vår ötur blir på en liten "forskningsstation" där man i speciella tankar odlar speciella utrotningshotade ostron med spektagulär färg på "läpparna" (den del av djuret som syns utanför skalet i sitt naturliga tillstånd i havet). Här hittar vi vackra exemplar som är 3 år och äldre och väntar på utplacering i lagunen. Vilka konstverk!
Maria är också engagerad i att försöka påverka samhällsutvecklingen på den lilla ön, t ex genom smarta inslag av mentorskap för ungdomar för att locka till lärarande och utveckling. Traditionellt har man inte haft stor respekt för formell utbildning, men väl för kunskap. Men ska ön lyckas med att utveckla turism i balans med naturen så behövs mycket nya kunskaper. Så intressant att höra om Marias syn på hur man behöver gå varsamt tillväga i den stora förändringsprocess som ön kommer att uppleva framöver.
Över till träden och tupparna. När Maria förstår att jag gillar träd så utökas turen med hennes två favoritträd på ön. Det första kallar hon för "Världens största Bonsai träd" efter den form det fått av att stå så nära Stilla Havets vindar. Visst blir man lycklig över detta vackra träd!
Nästa favorit är en magisk jätte som bedöms vara 400 till 600 år gammal. Det är ett "Banyan träd" som också beskrivs av Maria som en "hon". Jag noterar detta och Maria skrattar.
- I call all that is good a "her" and all that makes problems a "him"...
Trädet växer på bredden och på höjden, med rötter som vanligt från botten av trädet och ner i jorden, men också med rötter som bildas högt upp i trädet och växer neråt. Det ser ut som en hel liten skog, men är faktiskt ett enstaka exemplar som vuxit sig brett på varsin sida av vägen. Trolskt och alldeles underbart!
Överallt på ön ser vi höns, kycklingar och tuppar som förvildats efter tidig inplantering på ön. De rör sig i de tropiska skogarna, i gräset, på vägarna och runt öns enkla butiker och restauranger. Alla är nöjda med denna ordning, då de äter tusenfotingar och småkryp som annars skulle bli ett problem. Det är glest med trafik och djuren verkar ha god koll på att snabbt korsa vägen när ingen minibuss eller moped är i sikte.
Jag kommentera att för oss turister är det ändå lite speciellt med tuppar som börjar gala 01.30 och fortsätter intensivt in på förmiddagen. Sen kör dom igång igen fram sena eftermiddagen. Maria skrattar igen och säger:
- Tupparna är lite som Aitutakis män, de gillar helt enkelt att brösta upp sig!
Tack Maria för alla intressanta samtal om Aitutaki, dess historia och framtid. Och framför allt, tack för alla goda skratt!
0 kommentar(er)
